Här har man inte varit inne på ett tag

Jag har inte haft ork eller lust att skriva sedan jag kom ut ifrån sjukhuset.

Jag hade en depression när jag kom ut ifrån sjukhuset men på samma gång hade jag en flirt som jag hade träffat inne på sjukhuset. När han kom ut så började vi umgås och röka lite "weed". Det var en omöjlig flirt egentligen. Vi hade aldrig något att prata om. Jag tyckte bara om att drömma om "ifall att man hade haft en sådan snygging till pojkvän". Men, men, vi talas inte längre, han sa något jätte elakt sist vi sågs så jag vill inte ha något med honom att göra längre, snygg eller ej.

Numera är jag manisk igen. Det är ena värsta berg och dal banan. jag är som Adam i "Adams Bok" aldrig någon respit dessemellan. Depression avlöser mani. Kanske inte helt och hållet men nära inpå.

Har för första gången börjat tänka på självmord, bara en dag, och en gång, avfärdade det lika snabbt men ändå. Skulle aldrig kunna göra det mot min familj men det känns så svårt ibland.

Vem är jag egentligen? Det känns som om jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen, eller om jag ens någonsin vetat vem jag var...

Jag gråter om kvällarna när jag går och lägger mig, när jag stängt in mig i mitt sovrumm och min bror inte kan se (han bor i mitt vardagsrumm tillfälligt). Tysta tårar, de stunder då jag orkar fälla dem, vissa dagar är smärtan så stor så jag ligger bara där, med knivar som rispar runt i mitt inre, runt, runt och det gör för ont för att orka gråta över det. Jag känner mig så ensam.

Känner mig så obekväm i min egen hud. Vet inte hur jag ska bete mig runt folk. Det känns som om jag alltid gör bort mig. Tankar om hur jag gjort bort mig i det förflutna hoppar upp i huvudet på mig hela tiden och ger mig rysningar och ångest.

Skuldkänslor plågar mig nästan hela tiden. skuldkänslor över hur mycket skulder jag har, pengar jag spenderat, knark jag använt, otacksam jag varit, hur jag gjort familj besviken, hur jag gjort mig själv besviken.

Allt blir till en plågsam soppa i huvudet på mig och gör mig helt och hållet handlingsförlamad. Jag försöker studera till att bli tolk men jag lyckas aldrig öppna böckerna. Och la voila!!! MER ÅNGEST!!

Jag borde skriva ut detta till min läkare så att hon kan förstå hur jag känner men vad skulle det göra för nytta? Jag behöver ju en psykolog. Hade jag varit frisk hade jag velat bli psykolog.

Min föredetta ska köpa mig en billjett till London i februari. Jag vet inte om det är en bra ide men det skulle kännas skönt att komma iväg någonstans som inte är förknippat med att jag är manodeppressiv. Ingen av mina vänner där vet om att jag är sjuk, så det skulle vara skönt att få vara "normal" igen. Risken är bara stor att det blir för mycket kokain (som det blev sist) och att jag inte har orken att motstå den. Och att han ställer till med en scen. Men det skulle bli hemskt kul att träffa de få vänner som finns kvar där nere, de flesta jag känner har flyttat hem igen men det finns några kvar.

Nåväl, Nog för nu, kanske skriver lite senare idag, det var ganske skönt att skriva av sig när man väl kom igång. Mår lite bättre nu.

Tack och hej :-)