Kanske är det så att man hjelt enkelt måste börja älska sitt liv och sin sjukdom och ens självt istället för att hela tiden försöka mota bort sjukdomen. För om man tänker efter så är man ju ganska rolig att ha att göra med när man är manisk (så länge det inte går överstyr) och man är faktiskt ganska vacker då man går omkring i i sitt svårmod (så länge inte det heller går överstyr).

Jag behöver en kärlek, det är det jag behöver. Finns det någon Medelsnygg, medelvikt, rolig man som vil ha 4-5 barn därute så kan vi sätta igång med en gång att jiggy jiggy :-D