Jag slår mot metallen som drar sig inåt
Själven blir så magnetisk ibland
Skall det vara så svårt att förstå?
Att allt måste sippra ut någonstans
Jag drar mig för allt
Och sedan är det gjort på ett kick
De akn inte förstå hur det kan förhålla sig så
Att en sak kan vara sig självt
Och ändå dess totala motsats
Du behöver inte förstå det
Bara acceptera att det faktiskt är så
Jag har svårt a andas ibland
Och ändock så hyrerventilerar jag
Och hejsan hoppsan så det knöt sig
Jag förstör allt i min väg
Och återuppbygger allt i sekunden därpå
Det finns inte många andetag i lugna drag
Men hyperventilation är en vila i sig
Jag måste fylla tomrummet
Så jag frossar i allt
För att sedan svälta ut det
Jag pälsar på mig
Och skalar av mig allt
Kan det vara så svårt att förstå
Att en sak kan vara sig självt
Och ändock på samma gång dess totala motsats
Ty allt måste sippra ut någonstans
Och smältas samman
Allt för att bilda en ihålig helhet
En helhet som bliver jag ibland


Det finns an orkan i mitt sinne,
likt en torktummmlare,
inget förblir vart det ska vara
mycket förstörs
Så står jag här nu krökt och krokig
och försöker plocka upp de få bitar som kan återställas