22 feb 96

Jag tummlade, föll från din pelare
blev det patetiskt
med mig liggande flat på marken, i fullt nederlag
tog din hand, som hjälp på vägen
men snubblade igen
föll ned från din pelare, djupt ned i leran
men de folk, som skrattade åt mitt tillstånd
drog jag med mig, ned i smutsen
Ty min stolthet var större än lergropen
fann där kraft att klara mig ur allt
men en hjälpande hand
kan förgöra mig
ty finner jag en svaghet i min rustning
då uppmärksammar jag min svaghet
och du kan dra mig ner
vissa ser mig som is kylan
vet du dessa tankar, men den skilda sanningen
kan du då acceptera det
kräver du av mig att jag drar mig igenom
släpar bort dessa klippor, isberg
bara för att du tror dig älska det där bakom
där den minsta lilla replik
kan förgöra mig
fallar skalet samman
kan du syna alla mina blottade sår
utan att bli bortskämd
jag vill här inte skada någon
men du skvätter saltvatten mot mina öppna sår
då hugger jag av full kraft
på alla sätt som är möjligt
söker förgöra min förgörare
men drar mig ur i sista stund
när allt jag gör ar i ett förtvivlat försök
att dölja mina brutna lemmar
du som må vara den snällaste
kan vara min farligaste fiende